En vanlig fredagsdejt

Resan hem från Norge gjordes med en ursäkt om att jag skulle få återse min läkare som jag inte sett på ett år. Jag kallade det en dejt och sade mig se fram emot att låta honom höra hur mitt hjärta slår för honom.

Men när jag läser kallelsen gör mitt hjärta ett djupdyk. Jag har blivit dumpad. Min läkare vill inte se mig mer, han har skickat mig till en Hanna istället. Men för att inte visa mig besegrad beger jag mig mot mötet i vilket fall som helst.

Jag är sen och springer in men möts först av en reception där jag måste anmäla mig. Namn och legitimation blottas för att förhindra några missöden inför blinddejten. Kontrollanten är sadist och skrattar åt att jag är 20 år fyllda och därmed ska betala för att låta någon tafsa på mina leder.

Exakt. Jag är fortfarande 19 och kontrollantens hånskratt dog i samband med att jag fick berätta om min tonårsdel. Hade hon arbetat på Systembolaget hade situationen varit så mycket mer iögonfallande.

Min läkare gör entré när han ropar mitt namn. När han ropar mitt namn. Han heter Hanna och plötsligt får jag skuldkänslor för att jag kanske har ett alldeles för fyrkantigt synsätt på könsroller.

Han frågar mig det klassiska man gör på första dejten.
- Är du gift? Nej.
- Har du barn? Nej.
- Är det självvalt?

Nej, egentligen hade jag velat ha tre barn, man, villa och Volvo sedan fem år tillbaka, men jag blev inte beviljad lån till det där huset när jag var 14 så hela projektet föll. Tyvärr.

Dejten rullar på och han blir nyfiken på min kropp. Han vill höra mitt hjärta slå, mina lungor arbeta, mina leder gnissla och slutligen vill han även veta hur det står till med mitt blodtryck och närmar sig mina armar när han brister ut i ett "Herregud, du tränar inte, va?".

Han är min läkare. Jo, jag har biceps, jag har bara valt att inte stoltsera med dem.

- Har du inte tid till det?
- Nja, det är väl snarare så att jag inte tycker det är kul, så jag försöker undvika det, helt enkelt.
- Ja, det är likadant för mig. Tiden räcker inte till bara.

Han lyssnar inte.

Min hand är för övrigt lika stor som vanligt. Kommentaren jag får efter att läkare nummer två har kollat på den är "ja, det här är ovanligt, men det har hänt innan". Inte mer. Inte mindre. Jag har kvar min hand i storlek XL. Men jag är inte bitter.